Aj
Igår hade vi biologi-labb. Vi kommer in i klassrummet och ser massa nålar! Vi skulle sticka varandra, och så skulle det komma blod. Vi skulle göra detta frivilligt. Jag sa: Nej, det gör ont, jag vill inte. Och självklart behöve inte alla heller. Men när jag frågade alexandra om det gjorde ont så svarade hon: Näe inte så. Och då tänkte jag att, varför inte? Kan ju trots allt vara kul att få reda på vilken blodgrupp man är. Men feg som jag är så vågade jag inte köra in nålen i fingret själv som alla andra gjorde (eller kanske inte alla, inte Alexandra iaf, hon är också mesig), så Lizette fick göra det på mig. AAAAJ, tänkte jag. Lizette frågar: Stack det till? Nähä,skojar du eller. Jag är ju fortfarande öm i fingret när jag sitter här och skriver. Och efter att ha pålgat mig så, så visar det sig att jag bara är en nolla (Alltså, att jag har blodgrupp 0).
Inte nog med att vi stack oss i skolan. Sen på eftermiddan stack doktorn mig också! Och den sprutan är ta mig fan värre än blodprov. Men vill man inte ha livmoderscancer så får man väl lida lite.
Det jag ville komma fram till med detta inlägget är kort och gott att ni ska tycka synd om mig.
Jag tycker synd om dig. Att få livmodercancer måste kännas som en redig spark i pungen.
Hahah, jag är ond! Och de där sprutorna är hemska.. :( dröjer iaf minst 4 månader tills jag behöver ta nästa.. :)
fan nu kommer ju inte jag våga..