Falk

Känslan är lite densamma som efter skidresan, dock baserad på delvis olika saker. Då tog det tid att komma över det, och jag är rädd för att det kommer ta tid nu också. Skillnaden är dock att förra gången ville jag glömma så fort som möjligt, medans denna gången försöker jag verkligen hålla känslan kvar. Men det går inte ihop riktigt.

När klockan ringer klockan 6 på morgonen så är det sjukt tungt att gå upp, och jag bara tänker på allt jag har framför mig. Men när jag väl är på jobbet är det inte så illa ändå, faktiskt ganska kul ibland. Idag har jag klippt gräset nästan hela dagen ;) brum brum.

Det som gör mig mest diprimerad av jobbet är att jag har inte tid/ork att träffa mina vänner tillräckligt mycket, och det mår jag inte bra av.

Sen så längtar jag tillbaka till Kroatien också. Så de så!

Min bror sa igår att imorgon (läs:idag) är en historisk dag. Idag var första gången någonsin som både jag och min bror gick upp klockan 6 för att åka och jobba.
Roligt tyckte han, men så kul är det inte att jobba! ;D

/falkisen

Det är i dagar som denna, då den oväntade gråten tränger sig på helt utan anledning, som jag känner stort behov att av skriva av mig. Dels för att rensa tankarna just för tillfället, och dels för att senare kunna gå tillbaka och läsa och förhoppningsvis få ut nåt av det jag skrivit. Det svåra med detta är att veta vad man ska skriva, utan att avslöja varken för mycket eller för lite, eller att allt blir luddigt och svårbegripligt. Så jag börjar med att lämna detta ämnet ett tag och istället skriva om resan som vi kom hem från igår.

Det hela började på sturups flygplats i malmö, elle egentligen började det 03.00 hemma hos mig, men med tanke på att jag sov i bilen hela vägen till malmö så räknas det liksom inte. Jag kan ju säga som så att det kunde börjat bättre, eftersom jag vaknade med feber, men jag tog mig en alvedon, sov och var ändå hyfsat pigg resten av dagen. Febern kom inte tillbaka, och trots att förkylningen fortfarande sitter i så var det skönt att det inte blev värre.
Flyget var försenat, så vid 12-tiden var vi framme på hotellet. Och vilken utsikt vi hade! Helt underbart.
Med vädergudarna var inte på vår sida, vilket betydde att det var moln och åter moln hela första dagen. Även söndagen bjöd på moln i massor, trots lite solstänk på förmiddagen då vi snabbt var nere på stranden. Måndagen moln likaså, sol en stund på eftermiddagen dock. Tisdagen, resa till Dubrovnik och första dagen med rikgtigt fint väder trots att molnen kom igen vid 4-tiden. Onsdagen sol från 11-16 sen moln. Torsdag och Fredag kanonväder!

Jag hade kunnat skriva ner precis allt vi gjorde varje dag i detalj, men det tror jag ingen orkar läsa (iofs är det väl knappt nån som läser min blogg, men ändå).

(Uppdatering: Jag började skriva på detta blogginlägg tidigare idag, och lite av det jag skrev i början har på nåt sätt ändrats. Jag har kommit tillbaka till verkligheten om man säger så. Och det är tack vare att jag fick komma iväg och träffa mitt kära fotbollslag, och därmed de två andra medlemmarna i guldtrion. Det fick mig att inse att jag har det väldigt bra här hemma, att detta är min verklighet och inte Makarska i Kroatien. Trots det så är det tillåtet att drömma sig tillbaka)

Jag ska nu återgå till min resa. Eller mer om att resa i allmänhet. För jag har kommit på att jag älskar att resa, men jag hatar att åka hem. Det är inte första gången jag känner mig deprimerad och tänker att "tänk om jag aldrig mer kommer gå på den där gatan, äta på den där resturangen, ligga på den där stranden" osv. Och just den här gången är den känslan starkare än någonsin. Jag tror jag har hittat min favoritplats på jorden. Jag ger mig tusan på att jag ska åka dit igen! Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att känna såhär, men det spelar ingen roll för blir man förälskad i ett ställe så blir man. En vecka var alldeles för kort tid. Jag hade behövt längre tid borta från verkligheten, utan alla problem och fundering, alla krav och jobb, och slippa det vanliga vardagslivet. Att bara vara iväg med sina föräldrar, ta det lugnt och inte tänka på nånting alls. Det är första gången jag är iväg och reser och inte hinner börja längta hem. Jag hade kunnat stanna hur länge som helst.

Som sagt så har jag väckts tillbaka till verkligheten, och jag är säker på att om nån vecka så kommer jag vara helt inne i mitt vanliga liv igen, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att igår låg jag på stranden, igår var jag i värmen, igår fanns inga problem, igår var livet underbart. Jag längtar redan tillbaka. Men jag ska dit igen. Jag ska!

(Detta blev ett väldigt känslosamt inlägg där jag mest skrev för min egen skull, men ibland har man sånna här dagar och det känns på nåt sätt bra att få skriva av sig)